Onsdagsdressyr 28 oktober

I onsdags fick vi dressyra själva för vår tränare Sofia hade en massa träningar hemma för några barn som hade höstlov. 

Anne passade på att träna Millan att bli riden med halsrem och jag passade på att spöka ut ridhuset med något som skulle likna dommarbordet på tävling så Biten hade nåt att kolla på. 
I morgon ska vi ju på programridning så jag ville träna lite med sånt som Biten blev rädd för på tävlingen. 

Det gick hyfsat ändå måste jag säga. I början var han jätterädd för "bordet" men efter ett tag så kunde vi rida nära det. 
Man måste ju utsätta hästarna för lite sånt här annars vänjer dom sig aldrig. 
Egentligen skulle vi behöva träna sånt här varje dag under en period och helst åka till olika ridhus också. Fast det finns det ju inte riktigt tid till.

I alla fall så kändes Biten fin när han väl började slappna av lite. Galoppen funkade rätt så bra faktiskt :) 
Han var väldigt pigg så det blev lite annan ridning än att bara sitta och driva på hela tiden plus lite bus i galoppen hehe.  


Vårt fina dommarbord ;) 


Biten passade på att undersöka ett hinderstöd under tiden vi plockade undan dom andra grejerna. 

Shit va pin!

Jag har tänkt på en sak efter tävlingen jag och Biten var på...
Många tycker att det är pinsamt om det går dåligt på tävling, "vad säger/tänker folk om mej nu när det gick så dåligt?". 
Jag tycker rent allmänt att folk lägger sig i vad andra gör alldeles för mycket! 
Jag tror alla skulle må bättre av att lägga den fokusen och energin på att utveckla sig själv istället för att snacka runt om vem som gjort vad. 
Den som snackar skulle må bättre av att lägga energin på sig själv och den som det snackas om skulle må bättre om folk inte snackade så mycket. Win win! 

Jag känner faktiskt inte att det är ett dugg pinsamt fast vi fick väldigt dåligt resultat på tävlingen. Shit happens! Jag tränar faktiskt på att inte låta såna tankar komma in i min hjärna ;) 
Ingen på tävlingen vet vad jag och Biten gjort innan, ingen vet hur mycket vi tränat, ingen vet vad vi har för mål och ingen har egentligen med det att göra heller. Bättre att fokusera på sin egen ritt. 

Det rör mej inte i ryggen att Biten svassade runt med sin lilla korumpa bland alla fluffiga dressyrrumpor som alla halvbloden hade på framridningen.
Den enda skimmeln och den enda araben plus att vi fick dåliga poäng för Biten tyckte domaren var läskig hehe.
Ja vi stack ut i mängden, ingen lär ha missat oss, men jag känner bara who cares?! Inte jag! 
Vill dom titta, ja men låt dom. 
Jag hade kunnat rida runt med en röd clown-näsa och inte brytt mej om ifall folk glodde och viskade. 

Japp så känner jag nu för just nu är jag stark mentalt men sånt går ju lite i vågor. Vissa dagar är man väldigt skör och det brister för minsta lilla grej och andra dagar har man clown-näsa utan att bry sig ;) 
Skönt att man blir mer säker på sig själv med åren men jag hade verkligen behövt lite mer av det under tonåren och ponnytiden. 

Tycker ni det är pinsamt om det går dåligt på tävling? 
Eller tyckte ni kanske det förr men inte nu längre? 


Foto Anne Hammar